torsdag 23 november 2017

Smågrisdebatten

Nog för att Livsmedelsstrategin skulle ge effekter, även om var något svårbedömt. Särskilt då inga jordbrukspolitiska beslut fungerat rakt av sedan det jordbrukspolitiska beslutet från 1947 om att flytta en stor del av jordbruksbefolkningen till industriorterna. Men på något sätt tycks en sorts aktiviteter ske i samband med det senaste i raden av svenska jordbrukspolitiska beslut. Men är det rimliga åtgärder som man vill genomföra?

Tydligen var mötet om djurskydd på Jordbruksverket häromdagen en effekt av det politiska beslutet, men är det tillräckligt?

Det som framgått i Livsmedelsstrategin är att kraven och behovet av en ökad produktion in jordbruket är prioriterat. Hur har man reagerat på dessa politiska impulser inom politiken och administrationen? Det har varit tydligt att man pytsat in nya pengar till de gamla - i byråkratin och forskning - för att öka aktiviteterna där. Och en del av detta utmynnar i förändringar i Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter. (Det är Jordbruksverket som har i uppgift att få fram olika föreskrifter utifrån impulser från politiken som kan rymmas inom Djurskyddslagens ram.) Man kan konstatera att nya signaler nått Jordbruksverket sedan Livsmedelsstrategin blev godkänd. Men är det tillräckligt?

I riksdagsdebatten häromdagen angående de små förändringar som SJV föreslagit angående smågrisars avvänjningstid måste en naturlig reaktion från tittare utifrån landsbygden bli: "Har de inget annat att diskutera?"

Borde inte detta vara en fråga för den enskilde smågrisuppfödaren? Borde inte det räcka med Djurskyddslagens andra paragraf? (2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.) Saknas tilliten till djurägarnas förmåga och vilja att göra det bästa för djuren? Saknas det tillit för varandra i samhället?

Om så är fallet, varför accepterar vi då att Jens Holm, Carl Schlyter, ja, även landsbygdsminister Bucht och Staffan Danielsson får uttrycka sig på ett så föraktfullt sätt mot andra medborgare. Som om djurhållare vore potentiella våldsförövare och kriminella. Är det kanske för att man känner andra genom sig själv.

Vad som krävs - om Livsmedelsstrategin skall bli annat är en dagslända - är att medborgarna får tillit för varann igen och att politiken slutar att peta i detaljer utan ser helheten. Därför att denna debatt, detta "kattrakande" i Riksdagen avslöjade samhällets verkliga, aktuella problem. Bristen på tillit för varann.

onsdag 15 november 2017

Människans fria val


https://www./industrial-farming-one-worst-crimes-history-ethical-question

Logiken i artikeln haltar något. Helt riktigt så har grisen, kon och hönan blivit några av planetens vanligaste varelser. Genom sina tjänare - människan. 
Att man sedan i artikeln pådyvlat dessa av planetens vanligaste varelser mänskliga egenskaper och känslor är ett misstag. Likaså torde det vara ett misstag att pådyvla människor de frihetskänslor som man anser att dessa djur har.
Därför att det enda som skiljer kons, grisens och hönans tillvaro från vår är enbart att dessa djur har människan som tjänare medan människan anses ha ett eget ansvar - "Människans fria val".
Vi har utvecklat en miljö för dessa djur, som de tydligen tycker är utmärkt då de förökar sig hejdlöst, medan vi för egen del har skapat en liknande miljö, den urbana, som vi inte riktigt tycks trivas med.
Verkar det. Eller kanske inte?
Så artikelns projicering på djurens eventuella lidande är egentligen enbart den moderna människans egen fasa inför den tillvaro vi har.

söndag 12 november 2017

Äta eller ätas

Hur man skall resonera om jordbrukets utveckling och förändring under tidens gång är inte alltid lätt när man sitter mitt i vardagens problem, med regnig höst och omöjliga skördeförhållanden.
Var skall man börja fundera? Hur stor betydelse hade skiftesreformen 1827 för den situation landsbygden har idag? Eller var det de politiska besluten om industrialismen under mellankrigstiden som var det avgörande steget in i vår tid? Hur mycket påverkade Blairhouseöverenskommelsen 1992 dagens situation och Livsmedelsstrategin?
Eller enskilda politikers insatser, som Mats Hellströms position som ordförande i GATT/WTO ett tag, på samma gång svensk jordbruksminister och hans därigenom insikter i de globala nationalekonomernas uppfattning om det internationella lantbrukets position som råvaruleverantörer till en multinationell livsmedelsindustri med globala maktambitioner. Och hans uppfattning om den därmed hopplösa situationen för svenskt lantbruk.
Inte är det enkelt.

Vi har idag en inställning, sedan diskussionen under 1980-talet om jordbrukets internationalisering, att maten är en självklarhet som ICA, COOP eller andra ordnar på det mest effektiva sättet. Helt befriat från naturen, ekonomin och alla andra ekonomiska eller biologiska funktioner i tiden.
Är det så? Eller är det tvärtom?

I nedan länk påstås tvärtom. Att en misslyckad jordbrukspolitik med brist på livsmedel i samhället och ett nationellt jordbruk utan produktion och förmåga att försörja befolkningen är orsaken till ekonomiska nationella haverier. Om det är så har vi i detta land en farlig situation som byggts upp sedan 1980-talets tro på en internationell livsmedelsförsörjning baserad på de globala livsmedelsföretagens "välvilja". Som kan skapa en mycket svår situation för svenskt samhälle nu när, möjligen, de goda åren efter 1995 möjligen är på upphällningen.

/mardromsscenariot-nar-bostadsbubblan-spricker/

lördag 28 oktober 2017

Funderingar på lördagen

I dessa så kallade postmoderna tider ifrågasätts allt.
Det har vi väl alla insett.
Rent historiskt så kallades de som bodde på landsbygden förr vid olika "titlar".
Före kristendomen var det fria män, bönder och trälar. Med olika mellanskikt som frigivna trälar som "slavdrivare" - Bryte - som titel. Detta system upplöstes med kristendomen, men den sociala skiktningen fortsatte givetvis. Ur "bryte"- traditionen uppstod byråkratin med bryteättlingen Axel Oxenstierna som främsta exempel.

När industrisamhället infördes på 1800-talet försvann ståndsriksdagen. Adel, Präster, Borgare och Bönder. Den så kallade representativa demokratin infördes som skydd för industrisamhället.

Och nu i det postindustriella samhälle, postmodernismen, så gäller nya regler. Inget är vad det synes vara. Småbrukarförbundet som bildades 1937 i protest mot den uppblommande industrialismen för att bevaka de mobbade mindre jordbrukarna och torparna bytte namn senare för att kalla sig Familjejordbrukare, medan godsägare och större gårdsägare fortsatte sin förindustriella tradition med sin titel Lantbrukare (vilket förr mest gällde pensionerade statstjänstemän som dragit sig tillbaka på en gård med anställt folk och självhushållning som ekonomisk funktion).
Titeln Familjejordbrukare beskrev bondens sociala, politiska och ekonomiska status.
Och titeln Bonde däremot används numera av multinationella aktiebolag i sin marknadsföring.

Men, alltså, i det postmoderna samhället gäller inga titlar och sociala, politiska eller ekonomiska konstruktioner. Inte ens den egna uppfattningen om tillvaron. Allt är relativt.
En samhällsdebattör som pekar på dessa märkligheter i tiden är Ann Heberlein i denna utvikelse i tidens anda: /en-postmodern-mardrom/

fredag 27 oktober 2017

Dax för CAP 2020 - diskussioner


Nu börjar resonemangen om CAP 2020, på allvar.

I nedan länk kan man läsa om "läckta" uppgifter, alltså en försökskanin, en försöksballong i syfte att kolla opinioner och politiska reaktioner från jordbrukarorganisationer, konsumentorganisationer, miljöorganisationer och alla andra.

Tydligen så är den första försöksballongen syftande till "Klimatfrågan".
Som med alla andra politiska beslut där man inte egentligen vill att medborgarna skall förstå motiven så blir det hänvisat till "Klimatfrågan". Det gäller att se igenom denna dimridå.

En ytterligare åternationalisering kan bli resultatet och då måste nationella grupper och intressen aktivera sig. Hur ställer sig då de "närmast sörjande", de organisationer som är bondeankntna?

Men detta är alltså bara en försöksballong i traditionell tappning enligt Brysselmetod.

/cap-communication-leak-full/

onsdag 25 oktober 2017

SJV:s Djurskyddskonferens 2017


Från SJV:s webb:
Den 21 november 2017 ordnar Jordbruksverkets sin 10:e djurskyddskonferens och i år arrangerar vi den i Jönköping. Temat är Tillsammans för ett bättre djurskydd i hela Europa. På förmiddagen kommer olika aktörer berätta om hur vi på olika sätt arbetar med att stärka djurskyddet inom Europa. På eftermiddagen delas konferensen upp i två olika sessioner där en handlar om djurskyddet inom livsmedelsstrategin och den andra är en invigning av Jordbruksverkets nya 3R center.

Sista anmälningsdag är fredag den 27 oktober 2017.

(Tillägg: Det framkommer inte ur ovan text vad vi har för åsikter om detta bara att det är den information som SJV framför på sin webbsida.)

tisdag 24 oktober 2017

tisdag 17 oktober 2017

Bönders framtida pension


Ett moment i jordbrukspolitiken 1995, med introduktionen av CAP, som var fullständigt uteslutet att diskutera , var lantbrukares framtida pension.
Då det allmänna resonemanget hos de som utförde implemteringen av CAP i svensk politik inte kunde se framåt utan bara bakåt. Eller så långt näsan räckte.
Man ansåg att bondepensionen som ingår i CAP var "onödig" då svenskt socialförsäkringssystem är överlägset allt utländskt. Därmed var en av de viktigaste funktionerna i CAP tillintetgjort.
Effekterna kommer så smått. Men på ett kanske oväntat sätt. Att sluta som lantbrukare blir svårt då pensionen efter ett arbetsliv med låga inkomster ger, enligt nuvarande system, väldigt låg pension. Att sluta driva sitt jordbruk blir därmed närmast omöjligt!

Effekterna av denna process, att bönderna måste jobba vidare på sina gårdar för att överleva, som det i praktiken beslutades år 1995, har ännu inte riktigt slagit igenom. Inte ens hos lantbrukarna. Men kanske att de senaste årens snabba samhällsförändringar ändrar på lantbrukets utövares strategi. Det förtroende för samhällets förmåga att stötta oss medborgare när man blivit äldre är kanske något som blivit underminerat sedan 1995.

Effekterna blir en kedjereaktion. Genom årtionden av låga inkomster och alltmer förlorat förtroende för samhället anpassar sig lantbrukarna till sin förväntade framtida situation. Den offensiva inställning, som alla människor har som unga, vänds till en defensiv uppfattning om hur man skall agera i vardagen. De luftslott som Livsmedelsstrategin målar uppfattas då som det verkligheten istället visar. Något man absolut inte kan lita på. Gamla tiders försiktiga bönder och deras långsiktiga metoder återkommer i ett samhälle med vindsnabba förändringar?

Tilliten för välfärdsstatens socialförsäkringssystem som "alla" så klart hade totalt förtroende för 1995 har vänts till sin motsats.
Vad som nu endast saknas är en offentlig debatt om detta och en klar insikt hos befolkningen. Vilket kommer att påverka särskilt lantbrukets funktion och bönders agerande framöver.
Men hur?

Tre åsikter att fundera på:
/pensionerna-migrationens-kostnader-tydliggjorda/
/effektivisering-jordbrukets-enda-vag-framat.
/ta-din-pension-pa-allvar/

söndag 15 oktober 2017

Zombies

Ett uttryck som tydligen blivit populärt inom ekonomins värld är "Zombieföretag".
Det är företag som bara sakta stapplar fram genom den ekonomiska verkligheten utan att veta vad man gör. Man tuffar på utan att egentligen fundera på vad företaget sysslar med. Tjänar inga pengar utan hoppas att det fortsätter som det gjort.

Sådana företag kännetecknas av långa perioder av dålig lönsamhet och dåliga löner för de inblandade.
Usla vinster och usla pensioner.
Och stora fastighetslån.

Påminner det inte om jordbruk?
Är lantbrukare "zombieföretagare"?
Är lantbrukare frivilligt "zombieföretagare" eller är det omgivningen som skapat denna sits?
Sett ur produktkedjan är alla intresserade av att lantbruket skall vara en "Zombie"!
Självklart.
Därför att hos slutanvändaren, konsumenten, kan priset på produkten bara nå en viss storlek och skall andra i produktionskedjan slippa att vara "zombies" måste lantbruket vara det!
Vem skall annars tjäna uselt, vara ifrågasatta och pressas kreativt och ekonomiskt? COOP, ICA eller krögaren?
Nej, lantbrukaren är utsett att vara en zombieföretagare, oavsett vad de vackra uttrycken i Livsmedelsstrategin utmålar.

Se nedan video och fundera själv: