Livsmedelsstrategin och familjejordbruket

I flera år har ryktet cirkulerat om den ”Livsmedelsstrategi” som Annie Lööf skickligt kläckte som politisk idé strax före Alliansens valförlust. Och det skapade en svår huvudvärk hos nuvarande regering. Turbulensen i den europeiska politiken med Brexit gjorde inte saken bättre då svensk jordbrukspolitik är den starkaste kopplingen till Europeiska Unionens politik, det som kallas CAP. Man kunde se hur politikens aktiviteter via olika ”kommunikationsgrupper”, där även Familjejordbrukarna deltagit, sakta minskade på aktiviteterna för att under hösten varit helt inaktiva. Att något skulle ske var dock klart och i januari kom då det efterlängtade beskedet. En överenskommelse om Livsmedelsstrategin presenterades 16 januari på Regeringskansliets webbsida.

Citat från Regeringskansliets websida:

”Regler och villkor

Målet för det strategiska området Regler och villkor ska vara att utformningen av regler och villkor ska stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar. Detta genom ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administ-rativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.

Konsument och marknad

Målet för det strategiska området Konsument och marknad ska vara att konsumenterna ska ha ett högt förtroende för livsmedlen och kunna göra medvetna och hållbara val, exempelvis av närproducerat och ekologiskt. Marknaden för livsmedel ska kännetecknas av en väl fungerande konkurrens. Den svenska livsmedels-exporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.

Kunskap och innovation

Målet för det strategiska området kunskap och innovation ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bidra till ökad produktivitet och innovation i livsmedelskedjan samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.”

Slut citat.

Själva Livsmedelsstrategin som presenteras som proposition till Riksdagen innehåller mer text. Men den omedelbara effekten blir att detta är inget nytt. En kort sammanfattning av 1967 års jordbrukspolitiska beslut, som i sin tur grundades på 1947 års jordbrukspolitiska beslut, beskrivs i mitten av 1970-talet av fil dr. Lennart Ohlsson i nedan:

”1967 års jordbrukspolitik

1967 års jordbrukspolitiska beslut innebar att inkomstmålet försvann som primärt mål. I stället tycks produktionsmålet ha fått ökad vikt. Produktionsmålet preciserades till att självförsörjningsgraden i landet skulle uppgå till 80 procent vid 1970-talets slut. Denna nivå användes för kalkyler över hur stor jordbruksarealen då behövde vara. Slutsatsen blev att arealen måste skäras ner betydligt. Bortsett från dessa förändringar är målstrukturens utveckling oklar. Det är således inte helt klart om produktionsmålets ökade vikt skall tolkas så att detta mål blev primärt. Inte heller kan det avgöras om inkomstmålet blev ett underordnat mål i målhierarkin och i så fall på vilken nivå.” Slut citat.

Observera att i texten om 1967 års jordbrukspolitiska beslut betonas att man tretton år senare skall ha nått det mål som beslutet var tänkt att nå. Hur tänker man då i Livsmedelsstrategin? 

Citat: ”Strategin ska ses som en plattform utifrån vilken livsmedelspolitiken ska utformas fram till 2030 och anger förutsättningarna för det fortsatta långsiktiga arbetet för en konkurrenskraftig livsmedelskedja.” Slut citat.

Förändringarna från 1967 års jordbrukspolitiska beslut är minimala. Därför måste man kanske se hur man ser på det framtida CAP på andra ställen inom EU.

Irländaren och ekonomen Alan Matthews diskuterar olika framtidsalternativ den 13 februari -17. 

Fem olika alternativ.

Ett: Fortsätta som idag.                          

Två: Ingen politik, full ”frihet”.             

Tre: Program med underförstådd förändring från gårdsstöd till landsbygdsutveckling, innovations och riskhantering.                                           

Fyra: Bygga på arealbaserade stöd för ytterligare ekonomisk och miljömässiga fördelar på ett enklare sätt, möjligen med medfinansiering från pelare ett med skarpare användning av teknik och perfektionism.                                          

Fem: Fokus på mindre jordbruksenheter, obligatoriska stöd via CAP, ”miljövänliga jordbruk” och lokala livsmedel.

Kommissionär Hogans närmaste medarbetare Falkenberg lanserade en CAP- modell enligt modell fem för någon månad sedan, men enligt Alan Matthews verkar Hogan sikta in sig på alternativ fyra. En modell liknande den svenska Livsmedelsstrategin. Med en skillnad. Hogan betonar det sociala innehållet, människans funktion, vilket inte märks i den svenska Livsmedelsstrategin. Något som vi troligen kommer att återkomma till.

Sett ur ett perspektiv från effekterna av 1967 års jordbrukspolitiska beslut och hur det fungerade fram till 1980 så var spekulationerna i 1967 års beslut helt fel. Allt vändes upp och ner när den internationella jordbrukskrisen uppstod de första åren på 1970-talet. Den import som var tanken att fylla gapet mellan den snabbt fallande svenska produktionen av livsmedel gick inte att åstadkomma utan kraftiga prishöjningar. Protesterna blev högljudda i Sverige. Import av mejerivaror var nästan enbart möjligt från Finland. Precis som idag.

Politikerna inom EG tog chansen och skapade den politiska ram som vi känner som CAP. USA, som styrt europeisk jordbrukspolitik sedan 1945, såg den europeiska politiken som ett handelshinder och drog EG inför GATT/WTO i en handelskonflikt som varade i nästan tjugo år och som brukar kallas ”Sojakriget”. Något som är nästan helt okänt i svensk jordbrukspolitisk debatt. Resultatet av denna konflikt, som upphörde 1990 med seger för USA, är grunden till dagens CAP med sina gårdsstöd.

Historiens vingslag är ibland märkliga. En kedja av händelser och politiska beslut som sträcker över nästan ett sekel. Fram till den aktuella presentationen av Livsmedelsstrategin. Men den eviga frågan är: Var är människan i spelet om jordbruket?

Thomas Gunnarson 

Sekreterare i Familjejordbrukarnas Riksförbund

Varianten i ATL:

http://www.atl.nu/debatt/