Principiella frågor

Familjejordbrukarnas Riksförbund har alltid varit en medborgarorganisation.
Även om det inte alltid framkommit rent konkret i text och tal så är det helt uppenbart om man följer småbrukarrörelsens utveckling under årtiondena.

I slutet av 1800-talet uppstod i kölvattnet efter frikyrkorörelsen en arbetarrörelse - och en bonderörelse. Som startade på allvar 1913 med jämtbonden och författaren Anders Kilian i spetsen som redaktör för tidningen Odlaren. Medborgaren/bonden stod i centrum. Första halvan av 1900-talet var en orolig tid och med industrialiseringen under mellankrigstiden, efter den enorma emigrationen som åderlät befolkningen, så fanns ingen arbetskraftsreserv i landet - utom småbönderna.


En politisk och ekonomisk rörelse, industrialiseringen, hos de besuttna i samhället medförde att både arbetarrörelsen och bonderörelsen blev uppfångade av makten i samhället. För storbönderna/lantbrukarnas del blev det bildandet av SAL 1928, senare RLF, som 1932 fick i praktiken, på märkligt kort tid, politiskt monopol på jordbrukspolitiska frågor. Med "12-mannakommittén", en statlig utredning, där småbönderna inte ens fick deltaga, som arbetade hela kriget och framförde sina åsikter om närmast tvångsrationalisering av småjordbruk 1947, vilket innebar starten för dagens jordbrukspolitiska utveckling, då man därigenom skulle frigöra ny arbetskraft till industrin - och rationalisera jordbruket. Frågan som många ställde sig redan då, men i ljuset av den fascistiska situation som varit i omvärlden och som egentligen inte städats undan i Sverige, då vi inte var med i kriget rent konkret, så blev inte frågan tydlig. Frågan om det framöver helt dominerande LRF verkligen var en demokratisk medborgarorganisation?

Efter 1968, då vänstern var som starkast, blev LRF, 1972, en "näringspolitisk" organisation. En, egentligen, socialistisk konstruktion i den då tydligt vänsterpräglade samhällsdebatten. Det innebar att jordbrukskooperationen/föreningarna stärkte sin makt över sina bonde/lantbrukarmedlemmar. Ett fenomen som kanske i den tidens anda och ekonomiska situation hade mindre betydelse i den kommande subventionspolitikens tid. Att en och annan lantbrukare letade efter någon som kunde peka på oegentligheter det var uppenbart, men det var ganska klart att alla pressläggande hål var tilltäppta.

Tiden gick och i samband med EU-inträdet 1995 borde en demokratisk omorganisation av LRF och föreningsrörelsen skett. Enligt de regler som gäller inom Europeiska Unionen angående "passivt medlemskap i föreningar". Något som troligen har sina rötter i krigets fascism och som EU vill städa undan. Man kan konstatera att vårt grannland Norge i samband med EES-avtalet med EU, som hade ungefär samma upplägg inom yrkesfisket som svenska LRF och jordbrukskooperationen, totalt ändrade på sina regler om medlemskap i olika föreningar och centralorganisationen. Men någon liknande uppgörelse med sina trettiotalstraditioner gjorde inte LRF. Snarare tvärtom, då man successivt stärkte de olika föreningarnas positioner i LRF. Därmed degraderades de enskilda fysiska medlemmarna, de så kallade medborgarna, enskilda småföretagande lantbrukare, till köpta (via rabatter av olika slag) nummer i en utåtriktad bild av "folkrörelsekaraktär" riktat mot övriga samhället. Man bör nog påpeka att detta var en vanlig metod hos hela västvärldens lantbrukarorganisationer att blåsa upp medlemsantalet och därmed försöka ge politiken intryck av medlemsstyrka som egentligen inte fanns.

I detta perspektiv är dagens turbulens i LRF intressant. Har LRF drabbats av en demokratisk kris? Eller är detta bara en intern maktkamp där olika intressen kolliderar? För den som är intresserad av LRF och lantbrukskooperationens framtid kan det vara värdefullt att följa utvecklingen.
http://www.atl.nu/lantbruk/lrf-brak-om-principiella-fragor/