Det förändrar alltså inte det huvudsakliga problemet utan tvärtom. Att all odlingsmark utarmas med bortodling och bortförsel av skörd och mineraler via skörden. Det innebär bara att man måste ta hänsyn till de nya förutsättningarna. Vilket inte görs alls och har inte ingått i resonemanget de senaste hundra åren.
T.ex. har man krävt ökad avkastning för mjölkkor sedan mitten av 1800-talet. Utan att fundera på vad det innebär för mjölken och kon. Idag har man undringar som innebär att utfallet av ost i mejerierna kanske är onödigt dåligt då korna inte klarar att ge en mjölk som går att ysta då de frestas för hårt med foder och genetik. Men även detta är bara i starten av försök, åtminstone i Sverige.
Den typ av jordbruksdrift/ boskapsskötsel som vi haft i stort sett fram till sekelskiftet 2000, via betesdrift, innebar att det mesta mineralerna i jordbruket omsattes på platsen, alltså in i kon och ut i andra ändan. Däremot när man flyttar in korna i jättestora stallar med 10 000 kor och mer så flyttas mineralerna från odlingsplatsen till någon annanstans. Odlingsmarken blir näringsfattig/ mineralfattig."Gruvdrift i marknivå" som någon kallat detta.
Så problemet har två sidor. Bortodling utan att ersätta mineralförluster och för höga krav på avkastning. (När det gäller mjölkkor så innebär det tre gånger högre krav idag än för femtio år sedan. Den biologiska gränsen är troligen redan nådd, men det vill ingen riktigt erkänna då det gör många inom avelsbranschen arbetslösa. Och jordbruksekonomerna/nationalekonomernas teorier spricker därmed)
/food-nutrients-carbon-dioxide/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar