Den gången, på Bali, var det Indien som obstruerade mot regelverket som man tvingades acceptera, då den indiska jordbruksbefolkningen är stor, mycket stor, i antal medborgare. Även om det inte är fler än vanligt sett globalt utan runt 60% av befolkningen. Vad som indierna kämpade för var ett garantipris för jordbrukets produkter som man lyckades med för att klara sin livsmedelsförsörjning till sina fattigaste medborgare. De indiska politikerna använde alla medel de kunde då särskilt den nytillträdde ansvarige politikern hade gått ut i politisk kampanj för att skapa matsäkerhet för de fattigaste. Det lyckades genom att alla hade skrivit på och missat ett kommatecken som förändrade allt. Åtminstone tills nu.
I en artikel DNA India skriver Devinder Sharma om det kommande WTO-mötet och cirkusen runt detta. Där tar han upp de olika problem som åtminstone Indien har. Att fortsätta garantiprismodellen för de indiska bönderna som man helst vill bredda till fler grödor än vad som gällt hittills. Det är själva behovet inrikespolitiskt.
Metoden för att nå målet är ett samarbete mellan Kina och Indien med målet/kravet att sänka jordbruksstöden i USA, EU, Norge med flera länder. Som argument för att kunna fortsätta sin indiska garantiprispolitik.
Författaren har inga höga förväntningar på utfallet utan hoppas bara att nuvarande system kan bli permanent.
Dock.
Skulle diskussionen på WTO- mötet på något sätt sammanfalla med intressen inom USA och EU som önskar minska på stöden till jordbruket, vilket ju finns, och dessa intressen hittar en möjlighet att utnyttja diskussionen i WTO för att radikalt sänka stöden till det europeiska jordbruket så kommer det säkert att utnyttjas. Då CAP ännu inte är mer än på planeringsstadiet och därmed kan kanske WTO bli en avgörande faktor i nästa CAP-beslut.
http://www.landsbygdensfolk.fi/lf_nyhet.asp?id=5568
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar