Konkurrensen i EU ställer större krav på politiken

I ATL:s ledare den 23 februari år 2018 kändes en svag vibration av oro. Hur kommer svensk politik att agera utifrån de erfarenheter vi har av ett nationellt handhavande av svensk jordbrukspolitik? Om den "åternationalisering" som Brexit och andra problem skapar behov av i besluten om framtida CAP. Som ledaren här ger utryck för:http://www.atl.nu/ledare

För den konspiratoriskt lagde kan de senaste årens strul med stödpengar som inte utbetalats uppfattas som en "stresstest" på svenska jordbrukares förmåga att tåla ekonomiska variationer. Som nu framöver kan tas som bevis på att folk klarar mer än vad de tror. Och den politik som föreslogs i DS 1988:54 faktiskt kan genomföras, nu, så där trettio år senare. En unik svensk jordbrukspolitik där en total avreglering av jordbruket föreslogs, eller egentligen krävdes. Detta resonemang genomsyrade svensk jordbrukspolitik, inklusive LRF, på 1990-talet på ett radikalt sätt. Det som kallades "spårbytet" för LRF. Allt detta upplöstes i tomma intet vid anslutningen till Euroepiska Unionen 1995. Men svensk politik hade inte släppt tanken om en total avreglering i nyliberal anda enligt 80-tals principer! Man kan klart konstatera detta genom att Sverige införde "kapitalliberaliseringsdirektivet", det som i grunden styr EU:s politiska principer, redan 1992, alltså två år innan omröstningen angående EU-medlemskapet. Den svenska ekonomiska politiken var i princip redan beslutad före omröstningen!

De svenska politiska intressen som ville ha ett avreglerat svenskt jordbruk startade det "Livsmedelsekonomiska institutet", senare Agrifood, där några inflytelserika ekonomer styrt sedan dess. Och ambitionerna har hela tiden varit en total avreglering av svenskt jordbruk. Hade den politiken införts på allvar, som Spårbytet var tänkt, hade svenskt kommersiellt jordbruk inte överlevt sekelskiftet! Så fort föll ekonomin inom jordbruket. Men då samma politiska och ekonomiska principer, de nyliberala,  i grunden fortfarande gäller för svenska politiker (dessutom en ny generation  som har ännu mindre erfarenhet av vad jordbruk är) kan vi förvänta en repris av tankarna i DS 1988:54 - om en åternationalisering av CAP blir resultatet av kommande CAP!

I diskussionen om kommande CAP har resonemanget om en åternationalisering skapat en debatt på kontinenten som i svenska öron verkar helt främmande. Som i denna artikel från september 2017: /a-critical-perspective-on-the-european-commissions-reflection-paper-on-the-future-finances-of-the-eu/ där slutklämmen är:

Either;

• stand up for a European Union with vision, believing in growth, coupling a simultaneous drive for competitiveness and sustainability, ensuring the development of rural territories through a strategy focusing on the sustainable competitiveness of agricultural and agri-food businesses, and endorsing true solidarity between MS;

Or ;

• adopt a narrow profit & loss approach to the benefit of the wealthiest contributor MS and by so doing expose agriculture to massive restructuring or condemn it to shrink thereby placing European food security and market stability in the hands of other world agricultural powers.

Hur kommer detta att fungera i svensk politik, med ideologiska rötter i DS 1988:54?