Vid en
genomläsning av promemorian är det några genomgående tankar som uppstår.
Först bristen på historisk
betraktelse, trots att man ofta pekar på historiska orsaker. Anledningen till
detta tycks vara ett motstånd mot att diskutera CAP (GJP) före 1995. Då det är
först efter 1995 som Sveriges jordbrukspolitik – officiellt – blev samma som övriga
EU:s ”gemensamma” politik. Även om man i DS 1988:54 uttryckte en ganska markant
svensk hybris på det jordbrukspolitiska området i den engelska ”summary”
angående avreglerad svensk framtida jordbrukspolitik: ”The system is broudly
similar to Common Agriculture Policy – in fact, the Community was largely
inspired by the Swedish system when it set up it´s own in the late 50´s”. De följande punkterna i texten som t.ex: - to
ensure farmers a standard of living
comparable to other groups – ”the income objective” har i dagens
promemoria reducerats till ”rimlig del” av intäkterna från
jordbruksproduktionen. En förändring som kommer att ha stor betydelse framöver.
Romfördraget
nämns, vilket är starten för CAP, men de variationer som skett sedan dess och
som påverkat politiken och som även framöver kommer att påverka, tycks man
undvika i något slags ideologisk låsning. Ett politiskt beteende som man måste
betrakta som osvensk stelbenthet, därför att flexibel och pragmatisk politik
har nog alltid präglat svensk politik och har gynnat landet och dess
befolkning.
Orsaken
till de riktade produktionsstöden var en tillfällig global missväxt på tidigt
1970-tal som skapade panik i politiken överallt. Även i Sverige. Reaktionerna
blev något olika beroende på hur det yttrade sig i olika länder. Effekterna på
kontinenten innebar att just den modell av CAP uppstod som nu präglar europeisk
jordbrukspolitik. Det innebar också att USA, som efter kriget dominerade
europeisk jordbruksproduktion via export av majs och soja till Europa,
plötsligt tappade greppet om den exportmarknaden då CAP, med sina riktade
produktionsstöd kunde konkurrera med den amerikanska exporten till Europas
foderindustri. Detta skapade en handelspolitisk konflikt i GATT som löstes till
amerikansk fördel 1990. Och detta resultat var då det underlag till
”Blairhouseöverenskommelsen”, 1992, mellan EU och USA angående hur den framtida
jordbrukspolitiken skulle fungera både i USA och EU, åtminstone fram till 2003.
En situation som i grunden fortfarande gäller.
Det andra intrycket är bristen på
förståelse för människan i det framtida jordbruket. Hela diskussionen om
jordbruk och livsmedelsproduktion ses nästan helt uppifrån i ett kallsinnigt
samhällsekonomiskt miljöperspektiv i ett ständigt krävande av mer produkter,
fortare, billigare, utan tanke på hur detta påverkar människan, naturen runt
människan och husdjuren. Detta har man redan noterat i reaktionerna på
Livsmedelsstrategin. Allt handlar om ekonomi. Dessutom sett ur ett
ovanifrånperspektiv. Detta sätt att betrakta människan i jordbruket är inget
unikt för svensk politik utan har sedan 1970-talets turbulenta subventionstider
stört nationalekonomer och politiker till den grad att man tappat insikten om
var gränsen går mellan en socialt acceptabel politisk inställning och en
orimlig inställning till människans situation. En form av socialt bedrägeri som
tydligast yttrar sig i det särskilda stödet till nystartande lantbrukare, som
ju varje klart tänkande medborgare måste ifrågasätta då man därigenom kan
drabbas av livslång träldom genom de medvetet framtida högre kostnader som bara
rubriken ”Särskilt stöd till nystartande unga lantbrukare” beskriver.
Den
politiska tanke om ett globalt jordbrukssystem där platsen med de lägsta
produktionskostnaderna skall styra priserna överallt, innebär en förödande
”vonoben”-mentalitet. Särskilt då det egentligen inte är de naturliga
förutsättningarna som styr priserna utan helt andra kostnader. Att driva
jordbruk efter de lokala förutsättningarna som klimat, jordmån och andra
naturförutsättningar innebär en anpassning till produktionsvillkoren och därmed
den modell på jordbruk och de konsumentprodukter som kan skapas. Men med en
global handel utan hänsyn tagen till lokala förutsättningar drivs jordbruket in
i en feodal situation där kapitalet, som verkar via WTO-reglerna om global
handel med jordbruksprodukter, styr rakt in i ett slavsamhälle. Då bonden är
den enda företagare som egentligen inte kan hota med att flytta och därmed
sätta krav på politiken. Utan stöd i politiken kan man inte bedriva jordbruk
någonstans.
Basen för
ett jordbrukssamhälle är den självägande bonden. Gång på gång har detta
bevisats i historien. Orsaken är enkel. När en människa vet att hon disponerar
resultatet av sitt arbete själv blir arbetet mer än bara en nödvändighet,
alltså mer effektivt och mer produktivt. Det har också inneburit att slaveriet
som uppstått, gång på gång, också upphört av främst ekonomiska orsaker. Men
ständigt glömmer man i samhällets topp att människor fungerar på det sättet.
Den globala jordbrukspolitiken, via WTO-reglerna, inklusive CAP under senare
år, missar detta faktum och ett sådant faktum avslöjar sig inom en generation,
max två generationer på olika sätt.
I det
avtal med Mercosur som nu EU diskuterar fram är särskilt en stor importkvot av
nötkött till EU ett bekymmer som kommer att pressa ner europeisk nötköttsproduktion
och produktpriserna under produktionskostnaderna. Detta genom att de
sydamerikanska produktionskostnaderna är mycket lägre än de europeiska, delvis
beroende på låga arbetskostnader i Sydamerika. Om europeisk produktion skall
matcha detta måste någon form av låglöneformer införas även här i Sverige. Att
få ”unga lantbrukare” att självmant sätta sig i ekonomisk träldom, som
föregående generation gjort, är knappast möjligt annat än i undantagsfall.
Därför måste ”nya former” av billig arbetskraft skapas. En möjlighet är
naturligtvis kraftiga lönesubventioner för de jordbruksföretag som behöver
arbetskraft. Man kan också tänka sig en kommersiell kriminalvård av amerikansk
modell (där stora delar av fruktodlingen drivs med fångarbetskraft). Huvudsaken
är att produktionskostnaderna minskar då det är drivkraften bakom hela den
globala jordbrukspolitiken. Man kan också tänka sig en total nerläggning av
svenskt jordbruk och att svensk livsmedelskonsumtion framöver helt bygger på
import av produkter producerade långt under svenska produktionskostnader. En
politik som verkligen hotar svensk livsmedelsförsörjning!
Alternativet är en lokal jordbrukspolitik för lokal
konsumtion, byggd på lokala förutsättningar och med fungerande gränsskydd. Den
enda åtgärd som i någon mån kan användas i den riktningen är det som
promemorian rubricerar i pelare ett, som ”minskning av höga stödbelopp och
omfördelning mellan stora och små företag”(
Redistributive payment scheme). En åtgärd som inte hittills använts i Sverige, men som
borde ligga rätt i den politik som nu kommer, även i Sverige.
Ett tredje intryck är fokuseringen på
klimatpolitiken som man ändå undrar vad detta har i CAP att göra. Sett ur det
historiska perspektivet är CAP enbart en jordbrukspolitisk åtgärd. Det enda miljöpolitiska argumentet är det som
finns med i DS 1988:54 (i Summery): - to ensure that farming is carried out
with due regard to the environment needs and in keeping with a long-term
management of natural resourses – the ”enviroment objektive”. Att klimatfrågan
förts in i CAP verkar konstigt. Att jordbruket blivit inblandat i miljöfrågorna
är förståeligt i vissa delar på kontinenten, men har under tiden blivit allt
mer tveksamt för svensk del, trots debatten de senaste fyrtio åren. Vilket man
kan se även i promemorians information. Särskilt har tydligen insikterna om
Östersjöns situation äntligen nått politiken. Att Östersjön bytte ekologiskt
system redan i början av 1950-talet, från näringsfattigt innanhav till
näringsrikt innanhav och det årtionden innan svenskt jordbruk blev modernt
efter 1947 års jordbrukspolitiska beslut som skapade ”avhästningen” i svenskt
jordbruk. Alltså var svenskt jordbruk fortfarande på medeltida produktionsnivå
när förändringarna skedde i Östersjön! Nitratfrågan, som uppstod i början av
1970-talet visade sig vara ett sidospår som politiken tog upp för att kunna
använda i debatten om jordbrukssubventionerna. Sedan dess har mycket hänt.
Klimatfrågan blev nästa problem som lades på jordbrukets bord. Metan och
lustgaser. Ytterligare några naturliga processer som man lätt kunde inse som
var politisk taktik att rikta blicken åt annat håll än där problemen var.
Problem som även betonas i promemorian – istället för vad CAP ursprungligen var
tänkt att ägnas åt – jordbruket.
Den
klimatfokusering som nu sker i CAP är osund helt enkelt. Man fortsätter att
fokusera problemen på jordbruket och tycks vilja blanda in skogen i detta
politiska fenomen. Av helt andra orsaker än klimatfrågan även om man hänvisar
till klimatfrågan. Den markering som regeringen har mot detta är utmärkt men
måste betonas tydligare och inte ingå i ett samlat förhandlingsgrepp som
promemorian ger intryck av. Sveriges skogsägare, oavsett om de är staten,
svenska kyrkan, skogsbolag eller enskilda fysiska medborgare är inte förtjänta
av politiska finesser i svenskt syfte att vara duktigast i klimatfrågor. När
resultatet självklart då blir ytterligare byråkrati, stödmodeller och
centralstyre från Bryssel i skogliga frågor. När vi istället behöver lokal
frihet att hantera de skogliga naturresurserna! Eller som idag i Bryssel (i t.ex. EU Kom rådgivande
organ) vara vag eller t.o.m. positiv till vad regeringen och andra
organisationer säger tydligt nej till på hemmaplan angående frågor när det
gäller skoglig nationell suveränitet, är lindrigt sagt ohållbart. Att förhandla bort lokal och
nationell kontroll över svensk skog är ett allvarligt misstag, även om det sker
enligt principerna i kapitalliberaliseringsdirektivet, och får inte ske!
Som
promemorian konstaterar har mycket hänt sedan 1962 då Romfördraget skrevs. Då
var det avgörande att europeisk landsbygd inte fortsatte att avfolkas, att
böndernas stampade jordgolv kunde bytas ut och att folket kunde få sin
söndagsstek. Detta gäller dock fortfarande. Därför är alla andra intressen som
vill vara med i CAP tveksamma och borde flyttas till andra områden inom EU:s
verksamheter. Därför att man har under åren ständigt blandat in olika populära
politiska ämnen i CAP och så sker även idag. Problemen är de samma som alltid,
bönderna är känsliga som småföretagare, konsumenterna är många och ofta svaga
spelare i samhället. Vilket också påpekas i promemorian. Mellanhänderna är idag
starkare än någonsin, globalt och lokalt. Att inte den frågan fått större tyngd
i promemorian är ett frågetecken, för om det är något som borde oroa politiken
borde det vara ”makten över maten”. Att lämna över den frågan till Bryssel, WTO
eller storföretagen är en svag politik.
Guy Allan Svensson Ordförande
Familjejordbrukarnas Riksförbund
Thomas Gunnarson Förbundssekreterare
Familjejordbrukarnas Riksförbund
Torgny Östling Ordförande NOrdBruk
(Via Campesina Sverige)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar